Livet är nog ironiskt på sitt eget lilla märkliga sätt. Det sätter oss med flera kilo sten i vår ryggsäck i situationer som många aldrig kommer att förstå.

Att må dåligt psykiskt är fortfarande väl tabu trots att det är så vanligt.

Det skär i mitt hjärta. Samma visa varenda natt, sova en halvtimma, vakna gråtandes svettig. Detta i sin tur leder ju till att jag helt enkelt skiter i att gå och lägga mig. Inatt har jag fått tjugo minuter. Annars har jag varit vaken i sex dygn.

Det märkliga är att min läkare på psyk är överspecialist. Och han tycker jag ska åka och lägga in mig ?? Men jaha ? Borde inte du ha kompetens att hjälpa mig så jag får vara hemma eller är detta en del i din masterplan ?

Jag är inte paranoid någonstans men han gör mig sjukt paraniod tror att han är ute efter mig att sätta dit mig och så vidare.

Men nu sitter jag här igen klockan är snart 07 och ingen sömn. Så vad  gör man ? Jag vill verkligen inte till psyk inte alls men vad gör jag när jag inte får sova ? Tar inte kroppen sjukt mycket stryk ??

Jag må va död inombords men min röst är vid liv