Long time no seen.

Har verkligen inte haft ett jackshit att skriva om. Jag andas och jag lever men det är fan inte så mycket mer än så.

Detta med psykiatrin håller på att ta knäcken på mig, den ena skyller på den andra och så går det runt runt runt. Men man kommer ju inte ifrån att i slutändan så är det ändå jag som blir drabbad och det känns jävligt tragiskt. Att dom inte kan gå enade för att göra det så bra som möjligt för mig som individ. Men nej nej. Märkligt nog så mådde jag rätt bra under tiden jag inte hade terapi ( fem veckor ) och även efter inläggningen. Men nu när vi drog igång terapin igen så kommer den välbekanta ångesten och dålig sömnkvalite på det. Så lite moment 22 över det hela. Terapi behöver jag ju det är inget snack om den saken. Men jag vet helt ärligt inte om jag är redo för det just nu. Det drar upp så förbannat mycket skit. Så ni som får terapi, är det värt det i slutändan ? Blir det bättre? Vet varken in eller ut längre. Att öppna dom dörrar jag trodde att jag stängt för länge sen är väldigt jobbigt. Alla minnen väller över mig, dofter, känslor ALLT kommer tillbaka. Och det ger mig bokstavligt talat mardrömmar. Sov väldigt gott en period här, länge och kände mig utvilad när jag vaknade men nu är jag så trött att ögonen går i kors. Ligger och vrider mig likt en mask på nätterna. Det är för varmt, för kallt ja its going on and on and on.

Well, ta itu med sitt liv kanske. På återseende. Nyaste bilden på mig. Ni skulle ju fått se hårfärgen men jag gjorde ju kortet svartvitt :P

vi nu ska vara på den ärliga banan. Så tror jag inte att jag lever fram tills min 30 årsdag i februari. Jag orkar inte mer

Is it. Det räcker nu

Är stark. Vilket jävla skämt.
Dagarna rullar på här. Och fort går dom. Snart är det höst på riktigt. Som jag längtat mysiga koftor. Doftljus. Alla vackra färger. Ja allt. Tror nog att dom nya medicinerna verkar väl. Är väl mer gråtmild än vanligt. Tror dock det är nyttigt att gråta ur sig lite. Har inte samma panikkänsla som jag haft innan utan är mer lugn. Och att humöret börjar jämna ut sig. Att det inte svänger i 180 så man knappt hinner andas emellan. Så det är alltid något.
Haft det riktigt jobbigt med sömnen nu dock. 6 dygn och 4 timmars sömn. Men däckade totalt natten till igår. Och sov större delen av dagen igår. Väldigt väldigt skönt. Märker ju själv vad sömnen faktiskt gör. Speciellt när man går utan. Hjärnan sammarbetar inte. Lättirriterad. Osv. Men nu back on track.
Höll på att bli skogstokig. Har Sveriges minsta badrum här i Karlstad och att leta produkter högt och lågt ledde till mindre sammanbrott varje morgon. Sagt och gjort. Åkte ut och köpte en hylla och ställde i hallen. Ack så skönt.

På återseende