Vänskap går åt bägge hållen. Nu när jag märker att det är en envägskommunikation hos en sk vän. Att alltid fråga hur hon har det. Hur det går osv. Men frågar inte ens hur jag mår. Nej tack. Det klarar jag mig utan

Så var det detta med sömnen igen, borde förstått det skulle komma ett bakslag av dess like.

Har ändå sovit helt okej med dom nya medicinerna men för tre dygn tog det stopp. Ingen sömn på två dygn, inatt tre timmar lite drygt. Och jag har precis förstått hur slut man blir av att inte får sova ordentligt. Hjärnan är seg, jag är seg. Och att man får sinnessjukt ångest för ingenting. Är det nån därute som är likadan ?

Får jag inte sova ordentligt snart så sliter jag av mig det lilla hår jag har kvar helt enkelt.

Annars förutom just sömn så mår jag helt okej. Pratade vidare med min fantastiska läkare på vårdcentralen igår om fortsatt smärtbehandling för ryggen och det var inga konstigheter. Jävligt uppfriskande med en läkare som ser mig för MIG och inte läser i journal där det står allt möjligt konstigt från psyk. Och just att värken inte är " ångest " som alla andra kallat det för. 1 1/2 har jag kämpat för att hitta en bra smärtlindring och nu har vi äntligen funnit den. Jag känner mig mer som mig själv än på flera år faktiskt. Spontanskrattar. Ler och jag ser faktiskt den gamla Jonna när jag tittar mig i spegeln, väldigt skönt.

Men ja idag storhandling sen måste jag verkligen försöka få lite sömn. Får be pappa komma upp med stekpannan :P

yay

Var ett tag sen jag skrev men orken har verkligen inte funnits där.

Det är tungt i mitt bröst, känner mig ledsen som om att nått är på ingång. Att det kommer braka loss igen.

Vill aldrig mer känna den paniken som jag gjorde den söndagen. Men är livrädd att det är just det som lurar kring hörnet.

Nya medicinerna funkar, det gör dom. Men jag blir så jävla trött på truxal dagen efter så det får bli en tablett nångång när jag vet att jag INTE ska gå upp. Somnade liksom hos frisören. Ja just det ! Har slingat ner håret ännu mer. Och klippt av RUBBET. Så det var en stor förändring men håret var ändå dött då är det lika bra att klippa av det och låta det växa ut igen. Alla säger att jag blev toppenfin i det korta. Så det är kul att höra.

Rekomenderar GRYM frisörsalong här i Karlstad. Dom är verkligen just GRYMMA. Bild på håret får komma senare orkar inte tanka över bilder i datorn.

Nej nu lär jag göra mig iordning och se om jag kan få en tid på vårdcentralen. Lika spännande varje gång.

På återseende

Nog säga att jag mår liiiite bättre. Sover som en stock. 12 timmar inatt. 9 natten till igår. Så nya medicinen gör nog sitt till. Och det känns bra. Även ångesttabletterna funkar bra. Och det bästa av allt är att ingen utav dom är beroendeframkallande. Och det känns så otroligt skönt. Skulle nog iofs lyssnat på läkaren och stannat några dagar till. Men det går faktiskt bra på hemmaplan ändå. Och den paniken jag kände förra helgen är som bortblåst. Jag är lugn. Sover mycket. Och får faktiskt i mig mat. Alltid något. Det känns inte längre som om jag ska gå ut i krig. Mer att jag kan ligga på soffan och bara glo på tv liksom. Så idag är det lugna puckar. En powernap och sen laga mat ikväll. Ja. Så får det bli.

Ni är många som har hittat hit, och eftersom jag är en nyfiken individ så vill jag gärna veta vart ni kommer ifrån, hur ni hittade hit och om ni har egna bloggar ??

Idag får jag nog säga att det är en bra dag, har verkligen fått sova ut 22-08 så är piggare i både själ och kropp.

Märkligt det där vad sömnen gör, igår vaknade jag 03,15 och var helt knäckt hela dagen. Tog mig knappt upp ur soffan på hela dagen.

Så jag tror nog att nya sömnmedicinen faktiskt funkar ändå för jag är pigg nu när jag vaknar och inte har ett tungt hjärta. Och även dom nya tabletterna mot ångesten verkar funka väldigt bra. Och har faktiskt ställt alarm till alla mediciner så jag tar dom i tid helt enkelt. Kanske då dom funkar som allra bäst ?

Funderade mycket på det här med kärleken. Jag känner mig inte redo efter T än , han rycktes bort från mig så brutalt. Nu är det 1 år och 7 månader sen han gick bort. Skulle jag träffa någon nu så skulle jag nog tänka " Så hade aldrig T sagt, så hade T aldrig gjort" osv. Så jag tror helt enkelt inte att kärleken kommer nu. Men jag tror också jag måste öppna mitt hjärta mer än vad jag gör.

Med struman och den galna viktuppgången så är ju självförtroendet lika med noll. Men det kanske blir bättre efter operation ? Jag hoppas iallafall.

Vet inte om jag vill ha bröllop hus och barn. Jag har ingen aning faktiskt.

Blir det så blir det antar jag.

Så NU får ni berätta vilka ni är, och vad ni vill läsa om ?

        Gamla bilder från min period när jag hade min naturliga hårfärg, Som ni ser så är jag nästan kritvit i skallen, inte min kopp av te så att säga

Nog viktigt med dessa dygn på psyk även om det har varit otroligt jobbigt.

Men nu har vi verkligen gått igenom alla mediciner och gjort om så jag tror och hoppas att det blir bättre.

Visst nu vaknade jag 03,30 men sömnen kommer säkert med den nya medicinen såsmåning om.

Det som slog mig var att det verkligen finns guldkorn inom psykiatrin, speciellt en ung kille som var undersköterska som jag pratade med nära på två timmar två kvällar i rad. Men det som gör mig så otroligt varm i hjärtat är just att vi patienter tar ju verkligen väl hand om varandra. Är någon ledsen ja då hjälps vi åt tillsammans. Och jag tycker det är otroligt fint. Många kramar av alla när jag blev utskriven igår och det värmer i hjärtat.

Annars mår jag okej faktiskt fick en ny medicin som inte är beroendeframkallande mot ångesten och den verkar faktiskt ta toppen av allting och det är väldigt skönt.

Skönt att sitta ute och dricka kaffe och blogga just den här tiden på dygnet så är det väldigt skön luft ute. Och jag får helt enkelt försöka sova en stund på dagen idag iom att jag var uppe så tidigt.

Men jag är lättare om hjärtat. Och känner mig faktiskt helt okej. För stunden iallafall.

Gick väl käpprätt åt helvete detta. Jag trodde jag skulle kunna värja undan allt som skedde i huvudet. Misstag. Att gråta hysteriskt i 13 timmar tar ut sin rätt. Dock gick det fort på psykakuten med pappa som sällskap. Har ALDRIG haft sån panik som jag hade då. Och har nog heller aldrig gråtit på det sättet jag gjorde. Men jag längtar hem det gör jag. Måste bara försöka tänka logiskt - hemma funkar det ju inte ändå. Så vad ska jag hem och göra ? Det måste få bli ett slut på detta. Att våga komma igen. Att våga vilja leva.
Men jag är tom. Väldigt tom på allt