Det går verkligen upp och ner här, nu är jag ju sjuk fysiskt också det är liksom toppen på isberget så att säga.

Men jag kämpar, det gör jag. Folk upplever mig piggare och mer framåt men jag vet inte ja.

Tycker väl att jag står på samma ställe som innan jag blev inlagd men borde nog kanske inse att jag tagit mig lite framåt.

Men vissa dagar känner man bara bhlaaaaaa orkar inte vill inte kan inte, men det är väl helt okej att få känna såhär vissa dagar också. Kanske bättre dag i morgon ?!

Skäms nästan för att säga det men vissa dagar så längtar jag tillbaka till lugnet på psyk där det iaf fanns fina människor att prata med plus personal då givetvis.

Boendestöd samt kontaktperson är ju på gång så det ska väl bli lättare antar jag.

Just boendestödet ska hjälpa mig att bromsa på tempot lite är ju överallt och städar och fixar och inte direkt sitter still det blir ju inte bra det heller. Sen kontaktperson eftersom jag sluter mig som en mussla när jag mår dåligt. Behöver tvingas ut till att göra grejer.

Well well nu lite kaffe om nu min hals behagar att få ner det.

Hittade en sjukt gammal bild  men ack så fin

Äntligen på hemmaplan igen, det är verkligen som dom säger att borta bra men hemma bäst.

Det har varit otroligt jobbigt på psyk. Mycket saker som händer som jag inte ens kan skriva i bloggen. Men en del folk kan verkligen inte bete sig det är väl det.

Men jag känner mig starkare än på väldigt väldigt länge. Och det är en fantastisk känsla. Det har hänt mer på en vecka än vad det gjort på sex år via öppenpsykiatrin. Ska få boendestöd, fått kedjetäcke som jag ska hämta på tisdag. Har fått igång psykologen så dom ska göra både en vanlig utvärdering och neuropsykiatrisk utredning om vad det egentligen är för fel på mig. För ingen tycker jag passar in i mallen borderline. Och jag är benägen att hålla med där fakiskt.

Men jag blir otroligt varm och ödmjuk för alla fina vänner jag fått på psyk, en tjej har jag kommit väldigt nära fina fina Linn. Vi har likvärdiga saker vi gått igenom så vi klickade som fan och det är så härligt. Och jag blir otroligt ödmjuk och tacksam för att jag fått träffa alla dom.

Så nu idag kommer socialpsykiatrin och se på vilket sätt boendestöd kan hjälpa mig.

Sen tar jag det väldigt lugnt märker att jag blir trött av väldigt lite. Men har iallafall dammat, dammsugit skurat golven faktiskt fått i mig frukost.

Tror det var allt men jag känner mig ganska tillfreds ändå läkarsamtalet var väldigt jobbigt dock, ena läkaren ( at- läkare ) Var sjuuuuukt otrevlig och sa bara " Jag är inte otrevlig, jag är bara bestämd och konsekvent ) Öhhh så sitter hon med mobilen i näven en bit bort i rummet riktigt illa.

Men men JAG ÄR HEMMA och jag hoppas jag slipper psyk något mer nu. Det räcker.

    HEJDÅ AVDELNING 44 VI SES ALDRIG MER IGEN

Nu.
Men orken har verkligen inte funnits där. Ligger åter inlagd att vare sig sova äta eller umgås går inte i längden. Och jag har min pappa att tacka för allt. Han som såg varningssignalerna. Läkaren nere på akuten ville först inte skriva in mig men pappa förklarade lugnt och sakligt hur läget var. Och avdelningsläkaren här säger att jag behöver vara här just nu. Så jag kommer stanna tills vi haft vårdplanering. Så att det verkligen blir till det bästa för mig så jag får lov att må lite bättre. Vända på skutan så att säga.
Skrev en status på Facebook om att ligga inne och att jag mår dåligt. Har aldrig varit så öppen förut. Fick sån sjukt fin respons att tårarna bara rann. Men nu går jag inte med hysch-hysch om vart jag är och varför. Och det känns befriande.
Dock längtar jag hem som en galning. Blev så påtagligt när jag träffade C och Inger idag. Men jag ska hålla ut detta. Ge mig fan på att bli bättre och att jag kommer bli piggare efter vårdplanering.

Slänger in lite bilder på mig som jag inte lagt upp än.

Och fick finaste chokladen av Inger <3

Bryr sig. Så varför skulle jag ?

Livet är nog ironiskt på sitt eget lilla märkliga sätt. Det sätter oss med flera kilo sten i vår ryggsäck i situationer som många aldrig kommer att förstå.

Att må dåligt psykiskt är fortfarande väl tabu trots att det är så vanligt.

Det skär i mitt hjärta. Samma visa varenda natt, sova en halvtimma, vakna gråtandes svettig. Detta i sin tur leder ju till att jag helt enkelt skiter i att gå och lägga mig. Inatt har jag fått tjugo minuter. Annars har jag varit vaken i sex dygn.

Det märkliga är att min läkare på psyk är överspecialist. Och han tycker jag ska åka och lägga in mig ?? Men jaha ? Borde inte du ha kompetens att hjälpa mig så jag får vara hemma eller är detta en del i din masterplan ?

Jag är inte paranoid någonstans men han gör mig sjukt paraniod tror att han är ute efter mig att sätta dit mig och så vidare.

Men nu sitter jag här igen klockan är snart 07 och ingen sömn. Så vad  gör man ? Jag vill verkligen inte till psyk inte alls men vad gör jag när jag inte får sova ? Tar inte kroppen sjukt mycket stryk ??

Jag må va död inombords men min röst är vid liv

Är svart. Kan höra mitt eget hjärta sluta slå. Nu orkar jag fan inte mer.

Hela jag har stängt av allting jag känner, så jag är helt apatisk. Känner verkligen ingenting.

Och släpper därmed ingen in på livet heller, förutom Conny och MissManic. Dom vet hur jag mår. Inte resten.

Fick min pappa att gråta när vi pratade igår. Hade det varit ja själva jag som är närvarande så hade jag fått vansinnigt dåligt samvete, men jag känner verkligen ingenting. Ingenting alls.

Men tror det är en skyddsmekanism för att jag nästan är helt övertygad om att jag inte kommer att leva när jag fyller trettio i februari. Men ja jag vet inte jag. Det mesta känns bara.. Blö det är skönt att stänga  av men man orkar det inte hur länge som helst. Tillslut så kommer det bli kaos och jag flippar ur

" You dont know how strong you are until it is the only choice you have "

Idag är jag verkligen sliten, har börjat tokhosta på nätterna igen så det är nog mycket därför jag sover så sinnessjukt dåligt.

Men idag ska jag upp till farmor och äta och leverra hennes födelsedagspresenter och i år har vi inte sparat på krutet till tanten, hoppas verkligen hon blir glad. För då blir jag glad. Och ännu gladare blir jag för att hon lagar mat oss * Skratt*

Men jag värdesätter verkligen dom stunderna jag får med henne. För verkligheten är ju att hon är gammal och dagarna vi får med henne är bara bonus som pappa säger. Men jag får inte tänka så då går jag under. För min famor är som min mamma, det är henne jag ringer om jag har problem med något eller bara behöver prata av mig. Farmor är helt enkelt mitt klippa min kärlek mitt allt. Ett liv utan henne vill jag inte ens tänka på. Men hon har lovat mig att leva tills hon är 100 så då har vi lite spann helt enkelt.

Jag älskar dig min vackra lilla farmor