Jag inser att jag inte kan finnas till för alla - dygnet runt sju dagar i veckan. Det blir inte bra.

Men ändå så känns det på nått vis som om jag har funnit min röst igen. Och vågar, orkar och kan säga ifrån.

Jag värderar mina vänner väldigt högt men står vid en t-korsning och vet inte om jag ska ta höger eller vänster, eller rent av köra rakt fram.

Men enough is enough detta är mer än vad jag klarar. För nu har jag två stora operationer framför mig. Två stycken på mindre än fjorton dagar. Så det är dags att sätta mig själv i främsta rum, att försöka få ner blodttryck och puls så dom faktiskt kan söva mig nästa tisdag- Inget annat är viktigt just nu. Och det är så det får bli helt enkelt.

Men min fina handleder fyller ju hela TJUGO år idag. Grattis älskade extra lillasyster.

Du tar dig igenom så sjukt mycket, och du gör det med bravur. Du klättrar högre och högre varje dag. Och mitt hjärta känns varmt när jag ser hur du jobbar dig framåt. Du är en stjärna. Fenix. Du ÄR kärlek.

GRATTIS älskade du

Men ja detta är ett jävligt högt berg att bestiga men jag kommer att komma lite snabbare fram om jag bara trycker på gasen lite.

Peace.