Hade kunnat göra vad som helst för att få ha dig här T. Jag orkar inte kämpa mer utan dig

Bra dag igår. C var uppe och höll mig sällskap när illamående var som jävligast. Smärtstillande är otroligt bra. Är bara det att man mår sjukt illa. Speciellt om man glömmer ta åksjuketabletter. Men vart ju piggare och på kvällen kikade pappa upp på middag. Värdesätter dom kvällarna högt. Att prata om allt och inget. Och faktiskt träffas utanför psykakutens dörrar är otroligt skönt. Vet att mitt humör svänger i 100 km / timma. Men ingen läkartid i sikte än. Så det är väl bara att hålla i hatten och andas dom dagar humöret är såhär iallafall. Idag är det vila på menyn. Förkylning på ingång här. Ni vet när halsen värker och man är galet hängig. Men jag gnäller inte. Det är iallafall inte lika jävla varmt som det varit ;-) utan fläkten hade jag nog letat efter kula och pistol. Så att frysa lite om tassarna gör mig ingenting. Och ännu skönare att krypa ner under täcket på kvällen. Speciellt när det är nybäddat. Eller hur C ? * fniss * tur man har långa vänner när man inte når att bädda på ena sidan sängen. Och kompisen fick en liten prins igår. Stort grattis T.

All min kärlek till er.

Är hon min vackra farmor.

Vill jag hylla en kvinna i mitt liv som betyder så otroligt mycket för mig.

Min älskade farmor. Denna starka fantastiska kvinna.

Min farmor är väldigt speciell och hon vet direkt om man mår bra eller inte, hon luskar ut det redan i telefon så det är inte ens lönt att säga " Jag mår bra " Om jag inte gör det. Hon har varit med och format en stor del utav mig och det är jag vansinnigt tacksam för.

Hon är en stöttpelare som ingen annan, jag har alltid en axel att gråta ut mot. Alltid. Hon är väldigt rak och ärlig och säger inte bara det jag vill höra.

Jag älskar att lyssna på historier om från när hon var ung, hur hon och farfar träffades. Ja allt. Våra luncher är så otroligt mysiga vi bara sitter och pratar om allt och ingenting, och många skratt blir det " Än är det krut i kärringen " som hon uttrycker det. Hon är en klippa MIN klippa och jag är så tacksam att jag får ha henne i mitt liv.

Den kärlek hon ger mig, all god mat hon lagar. Ja ALLT hon gör. Jag njuter varenda minut jag får tillsammans med henne. Trots sin höga ålder så är hon igång tanten. Och man kan faktiskt dra ett sexskämt som tillochmed hon förstår och det är ju helt enkelt fantastiskt.

Jag lägger upp en bild från telefonen efter detta inlägg, hade inga i datorn. Och på kortet där hade jag köpt henne ett par Nike som hon ÄLSKAR och det var så otroligt roligt att få ge henne dom.

Farmor jag älskar dig av hela mitt hjärta. Tack för att du blev just min farmor

Att hoppet är det sista som lämnar kroppen. Är det vad som händer mig ? Allt har gått i en handvändning. Jag gråter. Kastar porslin. Försöker få ut det som gör så jävla ont. Men jag vet ju inte vad det är som skär så i hjärtat på mig. Hade jag vetat då hade jag kunnat bearbeta det. Men nu ? Ena stunden så gråter jag för att i nästa vara så arg att jag exploderar. Men VAD är det som gör mig så innihelvete arg då ? Frustration som lagrats länge ? Är ju arg på hela världen. Vill bara be vissa människor fara och flyga åt helvete. Och en del av dom borde jag faktiskt göra det med också.
Tog mig inte ens iväg till terapi med A idag. Jag brukar värdera dom mötena högt. Men idag vill jag inte gå utanför dörren. Vill inte se människor. Vill inte möta någons blick. De nada. Orkar inte att orka. Jag lägger mig plant. Viftar med vit flagga.
Hur vänder man det här ? Nån som har nått bra tips ? För detta är inte hållbart. Inte alls. Jag ser honom än. Den människa jag älskade högt. Mer än livet självt. Kommer ihåg att jag inte ens vågade ringa honom. Han tog alltid kontakt med mig. Idag hade jag inte tvivlat en sekund på att ge honom en lavett. En spark mellan benen. " jag investerade 5 år i dig ". Vad tror du jag " investerade" då ? Men du får inte existera längre. Du får inte komma åt mig såhär. Men ändå så gör du mig så arg.

Allt är snurrigt. Allt är åt helvete. Give up. Give in.

Mina böner är hörda. Äntligen lite regn och jag ligger här och småryser. Och det är SÅ j*vla skönt. Den här värmen har nästan tagit kol på mig. Jag har gråtit som ett barn och sagt att jag inte orkar mer. Ångesten har hängt över mig som ett jävla monster. Länge sedan det har varit så påtagligt som det varit nu. Men idag ett lite lättare hjärta. Även om jag försöker förstå vårdcentralen. Vi har äntligen hittat en medicin som funkar på min rygg, ja bara för att min läkare slutat då ska vi tydligen sluta med den ?? Wtf. För första gången på 1 1/2 år har jag varit smärtfri och nej nej då ska det räcka med alvedon. Vaaaaa ?? Ska jag trycka i mig hela burken då eller? Sånt här driver mig till vansinne. Men men thats life.

På återseende

Med värmen alltså. Visst vi ska inte gnälla. Men nu tänker jag ändå göra det. Fått värmeslag två eftermiddagar i rad. Mår illa. Frossar. Snurrar som fan. I med resorb och iskall dusch. Så idag är det jag som köper fläkt. Om jag så ska ha två stycken så orkar jag inte svettas så som jag gjort nu dom senaste dagarna. Eller må så dåligt för den delen. Så nej. Det är på tok för varmt. Utomlands är det en helt annan värme och det går att hålla ut. Sola och bada. Men med min stora kropp visar jag mig inte bland folk i bikini. Inte en chans.
Annars är det rätt okej här. Försöker hinna andas mellan varven. Försöka hitta nått slags inre lugn. Men det är svårt. Vill bara freaka ur och skrika ut till hela världen att jag mår fan inte bra alls. Vill gömma mig för allt och alla. Men jag måste tro på att det blir bättre. Måste tro. Hela tiden.

Ju alltid vara positiv. Men idag är det svårt. När saker som inte får krångla krånglar då vippar humöret till nått mellan ångest och förtvivlan.


Men. Jag vill ändå skriva några rader om min underbara pappa och vad han betyder för mig.

Han har kallat mig skruttan ända sen jag föddes och det kommer jag nog alltid få heta.
Pappa är den som kan locka fram ett leende även när jag gråter så tårarna sprutar.
Vi har gått igenom mycket pappa och jag. Väldigt mycket. När ingen sa att jag skulle klara av att flytta hemifrån för att studera på annan ort. Då sa pappa enkelt " vi klarar det här tillsammans skruttan. Du och jag " och se. Jag gjorde det ju. Med pappas ord i ryggen i tre års tid så fixade jag det galant. Även om vi bråkat mycket längs vägen. Så vet jag att det bara är att ringa pappa om
Livet känns skit så är hans ord stöttande hela vägen. Och jag har helt enkelt världens bästa pappa. Att bara få krama om honom är något av det bästa jag vet. För där är jag trygg. Och jag känner en sån otrolig kärlek. Iom att jag inte har nån mamma så har pappa varit allt i ett. Och för det älskar jag honom från månen och tillbaka.

Pappa. Tack. Tack för allt.