Gick väl käpprätt åt helvete detta. Jag trodde jag skulle kunna värja undan allt som skedde i huvudet. Misstag. Att gråta hysteriskt i 13 timmar tar ut sin rätt. Dock gick det fort på psykakuten med pappa som sällskap. Har ALDRIG haft sån panik som jag hade då. Och har nog heller aldrig gråtit på det sättet jag gjorde. Men jag längtar hem det gör jag. Måste bara försöka tänka logiskt - hemma funkar det ju inte ändå. Så vad ska jag hem och göra ? Det måste få bli ett slut på detta. Att våga komma igen. Att våga vilja leva.
Men jag är tom. Väldigt tom på allt