Att hoppet är det sista som lämnar kroppen. Är det vad som händer mig ? Allt har gått i en handvändning. Jag gråter. Kastar porslin. Försöker få ut det som gör så jävla ont. Men jag vet ju inte vad det är som skär så i hjärtat på mig. Hade jag vetat då hade jag kunnat bearbeta det. Men nu ? Ena stunden så gråter jag för att i nästa vara så arg att jag exploderar. Men VAD är det som gör mig så innihelvete arg då ? Frustration som lagrats länge ? Är ju arg på hela världen. Vill bara be vissa människor fara och flyga åt helvete. Och en del av dom borde jag faktiskt göra det med också.
Tog mig inte ens iväg till terapi med A idag. Jag brukar värdera dom mötena högt. Men idag vill jag inte gå utanför dörren. Vill inte se människor. Vill inte möta någons blick. De nada. Orkar inte att orka. Jag lägger mig plant. Viftar med vit flagga.
Hur vänder man det här ? Nån som har nått bra tips ? För detta är inte hållbart. Inte alls. Jag ser honom än. Den människa jag älskade högt. Mer än livet självt. Kommer ihåg att jag inte ens vågade ringa honom. Han tog alltid kontakt med mig. Idag hade jag inte tvivlat en sekund på att ge honom en lavett. En spark mellan benen. " jag investerade 5 år i dig ". Vad tror du jag " investerade" då ? Men du får inte existera längre. Du får inte komma åt mig såhär. Men ändå så gör du mig så arg.

Allt är snurrigt. Allt är åt helvete. Give up. Give in.